Bullninjan

Olle gillar mat! Har gått mycket smidigare att få honom att börja gilla mat, än vad Ville gjorde. Då höll jag på och truga och truga. Inte alls lika intresserad som Olle är.

Men väldigt kladdigt blir de. Förstår en del som klär av sina barn alla kläder, för de går inte att mata utan kladd. Men Olle får äta med kläderna på. Vet att de e bra och låta barn kladda så mycket som känns okej med maten. Så att de lär sig veta hur de är och sedan kunna slicka sig själv om munnen. Så inte torka så mycket förrens efteråt. Men kladdigt blir de.

Idag blev de spagetti och köttfärssås. Utan mjölk än så länge. När han är 6 månader ska vi börja introdusera lite lite annan mat som innehåller spår av mölk. Så får vi se hur de går. Håller tummarna.

Sj åt jag pannkakor gjorda på sojamjölk. Fungerar utmärkt!

Bon appetit!!

Tänder ett ljus och tänker på dig vännen. All min goda energi och varma omtanke. Allt kommer gå bra och bli bra.

Jag vill önska er alla en riktigt god och fröjdefull jul. En lugn och mysig jul med gott sällskap och god mat.

En Bullninja på väg mot julfeeling =)

Plankstek.......å så gott!

Det blev vi bjudna på igår hos E. Till förrätt fick vi en toast med rådjur och pepparrot. Till efterrätt bjöds det på kladdkaka och vaniljglass. Kunde inte ha varit bättre. Kunde inte smakat godare. Jättegott - som MatTina skulle ha sagt. =)

Jag hade verkligen sett fram mot denna kväll. Å jag blev inte besviken. Att få sitta ner med några av sina närmaste vänner och veta att man har en hel kväll framför sig med trevligt sällskap och god mat - de är en lisa för själen.

Mycket roliga, tänkvärda och personliga konversationer. De jag tog med mig från gårdagens prat, är att jag måste bli bättre på att sopsortera.

Så nu ska det inhandlas bättre sopkorgar med lite olika fack. Vi får göra ett litet utrymme i det redan trånga förrådet så att vi kan ha en liten förvaring där innan det kastas. För de är just de som är lite bökigt - utrymme innna soporna slängs.

Vet inte hur duktiga ni andra är på detta med sopsortering men jag ska i alla fall lägga i en högre växel nu. Vi sorterar redan papper, glas, större kartonger och batterier. Vi har lågenergilampor i alla rum, vi köper så gott det går närproducerat och ekologiskt. Jag försöker spara på vatten så gott de går. ja...."många bäckar små" brukar jag försöka tänka. Men våra hushållssopor har vi varit dåliga på.....Så bättring utlovas!

Idag så skulle vi åkt till Ikea, men vi tycker vädret är för opålitligt. Vi kör ett race här hemma i stället. Storhandling, ner på stan för julklappsinköp, inköp av stekpanna mm. Rörmokaren ska även komma förbi och dra åt p ett ställe under dikshon.

Ja lite ditt lite datt.

See ya!!

Efter ytterligare någon dag, gjordes en till magnetröntgen. Det för att kolla hur stroken hade tagit. Efter denna röntgen så hade vi ett möte inbokat med läkaren.

Våra kontaktsjuksköterskor, Erika och Anki var med på plats. Läkaren visade bilder på Olles hjälrna och vi fick se var stoken hade tagit. Det visade sig att den tagit i ett ganska stort område. Området är det som styr höger sidas motorik.

Det första som kom till mig var: lättnad!!!! Han skulle inte få ett begåvningshandikapp, eller syn, eller hörsel eller emotionellt. För mig var det motoriska det "lättaste". Svårt att beskriva att känna lättnad efter att få beskedet, men vi hade verkligen trott att den skulle drabbat Olle värre.

Det som var svårt och som fortfarande kan vara svårt, är att ingen vet hur det kommer att bli. Den enda som kan ge oss ett besked om det är Olle själv. Genom att förlja hans utvecklign motorisk, så kommer han visa oss vad han behöver hjälp med.

Vår uppgift är att ge honom de bästa förutsättningar för att han ska kunna utvecklas så bra som möjligt. Det gäller mycket motorik-träning, men även mycket stimulans genom kommunikation, emotionellt och samspel. Det kanske låter som om  " ja men de gör väl alla föräldra, stimulerar sina barn". Ja de kan jag hålla med om, MEN....de flesta barn får också chansen att själv visa omvärlden vad de kan och vad de lär sig.

Med Olle får vi tänka flera steg före. Är det så att man ska kunna greppa saker när man är 4 månader, gäller det för oss att stimulera honom och hjälpa honom att klara det innan. Att ge honom de absolut bästa förutsättningarna för at tkunna klara den rörelsen. Så...vi tränar. Varje dag.

I slutändan kommer vi inte veta om det var för att vi tränade honom så mycket elle rom han skulle klarart det motoriska ändå. För mig spelar det inte någon roll hur de är. Huvudsaken är att Olle mår bra.

Det har och är en lång resa att få ett barn som man inte vet hur de ska gå för. Det vet man inte annars heller men här har vi ändå en förberedelse på vad som kanske kan komma. Olle kommer också ha en högre risk än andr att drabbas av epelepsi. Säskilt i de perioder då hjärnan växer.

När ett barn drabbas av en stoke, jobbar hjärnan lite annorlunda om man jämnför mot när en vuxen får en stroke. Jag har fått lära mig att barns hjärnor är väldigt plastiska. Det betyder att de är formbara. Om hjärnanr får en signal att "lyft höger arm" så går det en signal till det området i hjärnan som styr höger arm. Finns det då inget i det området som kan hjälpa signalen (för att det området är dött för Olle) så stannar inte signalen där, utan den letar vidare till ngåto annat ställe i hjärnan som kan hjälpa hande att lyfta sig. Hade jag fått en likande stroke, hade min signal stannat vid det döda området. Den hade inte letat vidare.

Vuxan stroke-patienter får fysiskt träna upp sig. Gneom sjukgymnastik och upprepningar, upprepningar. Vi får träna vår arm att lära sig en rörelse. Den rörelsen får sedan "nötas" in i hjärnarn.

Hos Olle blir det bådeock. Vi tränar honom fysiskt, samtidigt som hans hjärna är plastisk och tar nya vägar.

Vi går på regelbundna träffa roch återbesök på Ds och Astrid LIndgren. På Ds träffar vi läakr eoch sjukgymnast. På AL träffar vi en arbetsterapeut. Vi är även med i ett forskningsprojekt som studerar stroke-patienter (barn)
Olle blir videofilamd och får göra en massa fysiska tester.

Hittills har allt sett bra ut. Man har inte kunnat se några motoriska skillnader mellan höger och vänster sida. Men samtidigt är han fortfarnade så liten. Bara 4 1/2 månad. Men vi hoppas på det bästa för honom, såklart. HAn har fått sluta med sin krampmedicin och han mår så bra.

Vi har blivit tillsagada att inte behandla honom annorlunda eller extra varsamt. Han ska vara som vilken annan bebis som helst. Men hur lätt är det?

Vi tar alla till oss våra barn olika. En del älskar man snabbt andra tar det tid innan kärleken tar vid och blir stor och stark. Vi känner för det mesta en stor omvårdnad och en stor beskyddarinstinkt över våra barn från första stund. Vi blir som vaksamma varghonor över våra små. Vi har stenkoll över hur våra barn uppträder.

Jag vet inte hur ni som har fler barn känner. För mig är det i alla fall skillnad. Sen är man ju tryggare som andragångsförälder och inte lika "ny" som förälder. Men de är olika ändå med Olle och Ville.

Olle kom in i våra liv och allt belv annorlunda. Jag har förändrars som människa. Mer nu än när jag blev förälder första gången. Olle har lärt redan lärt mig mer om livet än vad jag visste innan. På gott och ont. Ibland önskar man att det inte var så. Men jag vill ändå inte ha de ogjort. Jag tror att allt detta har gjort mig till en bättre människa. Å är de inte det man vill? Att utvecklas och lära sig mer om livet så länge man lever?

Jag har länge trott på frasen" Det är inte hur man har det utan hur man tar det". Men det är först nu som det har blivit verkligt på ett nytt sätt för mig. Så tack Olle för att du kom just till oss och lärde mig så mycket!

En av mina allra bästa vänner sade under sjuhustiden: "Olle är en kämpe - han är kämparnas konung. Och han kommer klara detta och ni kommer klara detta. Det är jag säker på"

Det tror jag med. =)

Nästa morgon (efter ett fåtal sömnlösa timmar) gick vi upp och sedan ner tilll avd 20.
Olle sov. Det skulle visa sig att han skulle sova i stort sett hela tiden de närmaste dagarna. Han hade fått en så stor startdos av krampmedicinen, så det gjorde honom trött. Det gjorde också att han inte kunde ammas, utan fick sondmatas.

Vi fick lära oss hur man gjorde: Först ta en ny spruta och koppla i den i slangen som var fäst vid hans näsa. Sedan dra upp lite magsaft (för att kolla att han inte hade så mycket luft i magen) Sedan försiktigt och under en viss tid ge honom mat. Vi lade honom vid vårat bröst och i ammninsställning och gav honom sedan maten. Mycket märklig situation, men som efter ett par gånger gick bra.

Jag började få panik att jag inte skulle kunna amma honom. Så jag fick samtidigt börja pumpa ut mjöl och ställa i kylen. På så sätt kunde vi sondmata honom med min egna mjölk. Vi tog inga kort på detta och på Olle de första dagarna på avd 20. Vi var så uppfyllda med att bara klara dagen. Men jag minns så tydligt hur makabert jag tyckte det var att sitta vid en maskin och simultanpumpa båda sina bröst med en maskin.

Jag var ju inte den enda som gjorde detta, utan där gick vi mammor i korridoren på avd 20, utan barn med med gula ammningspumpar i handen. Vi tvättade och spritade våra händer, vi gick med våra pumpar, vi spritade våra pumpar och vi tittade och höll i våra barn som för det mesta bara sov i sina små bäddar. Bäddar som var uppvärmda underifrån och som hade små sänghimlar av tyg så att varje liten bebis kunde ha de mörkt och privat i sin egen bädd.

Det är verkligen ett speciellt liv att var på en iv.avd på en neo avd. Ett liv som också är ett liv, men där inga vanliga rutiner gör sig gällda. Här lever man ettt liv mot klockan och jag kände mig hela tiden väldigt sårbar, naken och helt utelämnad och andra som visste bättre.
De visste bättre om mitt barn.

Efter en mängd olika prover och tester gjorde läkarna en magnetröntgen på Olle.

Då fick vi svaret: Olle hade under graviditeten drabbats av en stroke. Till en början visste de inte var den hade tagit och vilken skada den hade åverkat honom. Det var en stroke och de var ingent de kunde göra för att rädda de området i hjärnan där den hade tagit. Vår läkare Alexander lovade då mig att han inte skulle komma med mera obehagliga överraskningar ang Olle. Det löftet gav han mig i en korridor på Ds. Han levererade även stroke-beskedet till oss under tiden vi tog oss tillbaka från röntgen till avd 20.

Så här var det ett flertal gånger. Stora och svåra besked i en korridor och sedan barnmorskor och sjuksyrror som fick plocka upp spillrorna av oss på rummet. De var de som höll i oss när vi grät, de var de som försökte trösta oss, de var de som såg Olle och hjälpte oss se vår son och vilken kämpe han var. De var helt fantastiska.

Jag vill sända en extra fin tanke och all min godhet till Anki och Erika som under hela vår vistelse tog sig an oss. Vi hade inte fixat det utan er!!!

Eftersom vi inte fick ha mobilen på när vi var på avd 20, så hade vi svårt att hålla kontakt med omvärlden. Jag gjorde en sms-lista över mina närmaste vänner och skickade mass-sms för att uppdatera alla om hur de gick. Jag orkade inte ringa och prata med någon förutom min mamma och Ville.

Ville som jag saknade så att de lilla av mig som var helt gick även det i bitar.

Vi blir kvar på Neonatalen. Vi får stanna hos Olle hela tiden, utom när de ska ta ryggmärgsprovet. Vet inte varför men antagligne för att de ser obehaglilgt ut.

Olle är så tapper hela tiden. Trots alla stick så håller han humöret och modet uppe. Istället för bedövning får han sockerlösning i munnen när de ska sticka honom. Det har visat sig att på små bebisar, är det den bästa smärtlindring som de kan få. Kom på mig själv att tänka att han också kommer utveckla en liten "sockertarm som mamma".

Jag vet inte vad klockan är men efter en tid så får Olle komma in på en iv-avdelning. Han får en egen liten specialsäng där han ligger med alla sina slangar och uppkopplad mot olika monitorer. sambon och jag får sitta vid honom. På hans rum ligger även tre andra små bebisar. Jag ser att de är väldigt små, men att deras föräldrar ser inte alls ledsna ut. Varför är de inte de? Sambon, T, och jag är helt förkrossade. Tårarna rinner och det känns brutalt att behöva visa upp sig för människor man inte känner och inte har en realtion till.

På detta rum arbetar hela tiden två st personal. En sjuksyrra och en barnmorska. De har plats för fyra bebisar. Om man ska gå in i rummet måste man tvätta händerna och sprita sig. Samma sak när man lämnar rummet. Hört om debatt om hygien på Neo-avdelningar. Måste säga att jag inte ser hur de som jobbar på av-20 på Ds skulle kunna vara med hygieniska. Så fort de tar i något av barnen inne på rummet, spritar de sig. Ska de ta upp ett barn i famnen, sätter de på sig ett speciellt förkläde/rock som ligger under just den bebisens säng. Så alla bebisar har ett eget bord men egen rock, handsprit, mm. De var otroligt noga med detta hela tiden.

Efter någon timma säger de åt oss att vi måste gå upp på av 17 och sova. Vadå sova!!!?? Men de är bestämda och tycker att vi måste tänka på oss själva och att vi ska orka. Då behöver vi sova.
Ni som känner mig vet att detta är som ett hån. Jag som har stora problem att sova i vanliga fall. Alltså kom igen...skulle jag kunna sova när mit tbarn ligger uppkopplad!!??

Vi går i alla fall upp till av 17. Eller nja.....jag åker rullstol. T är osäker på vägen dit och jag har nollkoll. T har berättat efteråt att jag inte funkade. Jag förskte gå och ta mig upp ur stolen och kollapsade. Grät, skrek och bara ....ja dog kändes det som. Kommer inte ihåg så mycket. Vet bara att vi kom upp och att jag la mig i sängen och att vi låg där båda och bara grät tills de var dax att gå upp och ner till av 20 igen.

Vi var på av 17 utom ett barn. Alla andra hade ett barn på sitt rum, utom vi. För vårat barn låg på av 20. Allt var fel och kändes fel. Alla ramar och allt jag kände till om verkligheten var borta. All trygghet, allt normalt, var borta. Mina tankar tänkte de mest förbjudna och de allra svartaste.

Ja....vad ska jag säga. Fick åka till akuten ikväll med Ville. Är det inte den ena så är det den andra. Känns som om mit thjärta sitter i halsgropen ibland. Ändå var jag rätt så cool idag. Menn oj vad man kan bli rädd och orolig för de små. 

Ville har ju varit sjuk några dagar förra veckan, men pigg och alert i helgen. Så idag fick han gå till dagis som vanligt. När vi hämtade honom så var han på dåligt humör ioch trött (inget ovanligt) Så när vi kom hem la han sig och kolla lite tv när jag fixa mellis. Han åt dåligt och klaga över huvudvärk. Helt plötsligt börjar han spy. Och jag ser blod. Hjälp!

Vi tog oss till aktuen och där spydde han mer och sen blev han slö och somnade. Blek men ingen feber, ingen sänka, ingen stelhet i nacken, inte ont i magen, inga konstiga utslag. De hittade inget fel på honom. De konsulterade Astrid Lingrens sjukhus. Efter någon timma blev han bättre. Han började dra historier och rammsor i stil med: "kolla på låret - du har bajs i håret" och sen sa han:" Nu e jag jättehungrig. Jag skulle vilja ha McDonalds"

Eh???????

Ja...vi fick ta oss hem och skulle återkomma om han blev sämre igen. Vi åkte hem. Ville åt McDonalds och vill ha mer mat. Nu har sambon och han åkt hem för att sova i huset i natt. Ville får stanna hemma från dagis i morgon.

Men vad hände liksom? En megaintensiv och kort magsjuka? Jag fattar ingenting. Någon som har liknande erfarenhet??

Nu ska jag bädda rent i sängen och ta en dusch. Krypa ner och föröska sova några timmar. Ska jobba någon timma i morgon igen. Är för trött för att orka ta mig samman och skriva mer på hsitorien om Olle. Återkommer om den. Han ligger i alla fall och sussar sött i sängen i rummet där jag sover.

Over and out!

Tänkte försöka mig på att skriva ner vad som hände oss och framförallt Olle - vår lilla prins som idag är 4 1/2 månad. Vet inte om de går men ska göra ett försök. Tror att de kan var bra att göra för att få det på pränt. Sen har jag ju pratat om det miljontals gånger redan, men de är bara bra.

För så funkar jag. Att få prata om saker gör att det känns lättare. Inte kanske precis då man pratar om det, men efter att ha sagt det flera gånger så med tiden känns det inte lika plågsamt och sorgligt längre. Med tiden sjunker allting in och gör det lite lättare att bära. Hade någon sagt till mig för 4 månader sedan att jag skulle vara glad och nöjd idag, hade jag inte trott dem. Det kunde jag inte föreställa mig.

För så ledsen och trasig som jag blev av allting, har jag aldrig varit förut. Kanske har jag inte fått tillräckligt med prövningar i livet innan detta. Å då har jag inte gått sorglös genom livet. 

Men hur än livet ter sig, så tror jag att för många så är något utav de värsta man kan tänka sig; att de ska hända ens barn någonting. Vare de sig är innan graviditet, försök att få barn, under graviditet och sen när det lilla livet har sett dagens ljus. Vi oroar oss. Å de blir inte lättare med åren. Inte för mig i alla fall. Jag är nog ett litet oroshjärta.

Min graviditet med Olle var normal. Eftersom jag var över 35 år då jag blev gravid så fick jag erbjudandet om att göra lite extra tester, så som KUB. Det innebar att jag fick lämna blodprov och göra ett extra ultraljud i v. 10-12. Alla testresultat var bara bra. Alla de gånger jag gick hos barnmorskan, var bara bra. I slutet av v. 30 ramlade jag. Jag blev lite orolig till en början, men när jag kände hur Olle rörde sig i magen som vanligt, blev jag lugn. För säkerhets skull kollade jag med barnmorskan dagen därpå, men allt såg "bara bra ut".

I v. 35 fick jag muskelbristningar på magen. Det blev en tur till akuten och även en tur till Ds (Danderys sjukhus) för ultraljud och extra koller. Men allt så "bara bra ut". Allt som allt så gjorde vi 4 ultraljud under graviditeten.

Liksom med Ville så var Olle ett planerat kejsarsnitt. Jag var lite orolig att de skulle sätta igång tidiigare, men det gjorde det inte. Ville var på vårt sommarställe med mormor, farmor och farfar. Han hann komma hem dagen innan vi skulle in till Ds för snittet så vi fick krama honom lite extra. Därefter skulle han stanna med sin mormor hemma i vårt hus så länge vi var kvar på sjukhuset. Vilket skulle vara max 2 dagar. (trodde vi ja)

Tisdagmorgon den 21/7 2009 åkte vi in till Ds. Faster L och Farbror C var med i bilen eftersom de skulle in till Sthl för jobb. Praktist tyckte vi och så åkte de med i stället för att ta bussen.

Väl innen på Ds fick vi vårt rum på av. 17. Trevligt och snäll personal. Vi gick ganska snabbt ner till operation där vi bytte om och gjorde oss redo för snittet. Narkosläkaren gjorde ett bra jobb och min bedövning tog precis som den skulle. Jag mådde bra under hela operationen. Allt som allt tog det ca 35 minuter.

När Olle kom ut fick han komma upp på mitt bröst en liten stund. Allt kändes bara så härligt och underbart!!!
Min lilla kille hade äntligen kommit till oss! Å han var alldeles perfekt och alldeles underbar.

Efter en kort stund ville de ta honom till rummet bredvid för att kolla hans andning. Han hade lite kämpigt ett tag. De är ganska vanligt för snittade barn att få lite jobbigt med andningen. Men hans pappa var med hela tiden och efter en liten stund så var allt bara bra igen. Vi fick alla åka upp på "uppvaket". Efter någon timma där så kunde vi få komma upp på avd. 17 igen.

Jag var pigg!!! Mådde väldigt bra för att vara nyopererad. Sambon kunde knappt tro de var sant att jag var så mycket piggare denna gång, jämnfört med hur de var när Ville föddes.

Olle låg i min famn och vi bara myste. Då såg jag att hans lillfinger började rycka. Rytmiskt. När jag såg i vilken takt de ryckte, mindes jag att jag känt samma ryckiga sparkar när han låg i min mage. Jag blev lite orolig och frågade sambon. Rycken slutatde efter ca 20 sek. Efter en stund så började Olle rycka lite i sin höger stortå. Vi ringde på en barnmorska. Hon tyckte inte vi skulle oroa oss utan sa att " små bebisar har så omogna nervbanor att de rycket lite sådär ibland". Vi lugnade oss en smula. Men hos mig fanns det kvar.

Varför gjorde han sådär?



Fortsättning följer en annan dag. De är jobbigt att minnas och jag vill få det rätt. Det är viktigt att de blir rätt. Så de får ta lite tid att berätta detta.

Ha de gott!

Har tjackat in oss på denna serie fast i helvitt för badrummet på ovanvåningen. Fint tycker jag!

Men just nu står sambon och skruvar väggskåp för nya köket. Han har tagit ledig idag och jobbar på som sjutton. Duktig han är! Jag har försökt leka Arga Snickaren genom att fråga " hur lång tid tror du det där tar?" Fast sambon tyckte inte jag lyckades så bra...jag lät inte särskilt sträng. Han sa i alla fall att "idag ska alla skåpen var klara om jag så ska skruva till midnatt!" We´ll see!! =)

Det blev resultatet efter morgonens besök hos LUGG - en lugg

Idag ska jag gå på julfest som jobbet ordnar. Det är en lång tratition att vår sektion har knytisjulbord och julklapssutdelning varje år. Så idag har jag varit på stadens gator och inhandlat en julklapp till en kollega. Jag vet vem jag skulle köpa till och jag tror att jag fick till det bra. =) Man ska även ha ett rim med på paketet. I vanliga fall brukar jag "fuska" och ta ett rim som jag hittat på nätet, men i år smällde jag till och gjorde ett själv!

Ska bli trevligt att träffa alla kollegor som jag inte sett på ett tag. Varit hemma i ett halvår snart. Men lite jobb har ju ju som sagt hunnit göra ändå. ;)

Fick mig en trevlig lunch hos bästa kompsien som bor på stan också. Väldigt uppskattat! Hon har alltid det där lilla extra att bjuda på. Idag åt jag ett superdupergott bröd som hon bakat själv. Massa godsaker i det; nötter, frukt och annat mums! Tack M!!

Nu vaknar den lilla Olle!!


Later!


/BN