Bullninjan

Efter ytterligare någon dag, gjordes en till magnetröntgen. Det för att kolla hur stroken hade tagit. Efter denna röntgen så hade vi ett möte inbokat med läkaren.

Våra kontaktsjuksköterskor, Erika och Anki var med på plats. Läkaren visade bilder på Olles hjälrna och vi fick se var stoken hade tagit. Det visade sig att den tagit i ett ganska stort område. Området är det som styr höger sidas motorik.

Det första som kom till mig var: lättnad!!!! Han skulle inte få ett begåvningshandikapp, eller syn, eller hörsel eller emotionellt. För mig var det motoriska det "lättaste". Svårt att beskriva att känna lättnad efter att få beskedet, men vi hade verkligen trott att den skulle drabbat Olle värre.

Det som var svårt och som fortfarande kan vara svårt, är att ingen vet hur det kommer att bli. Den enda som kan ge oss ett besked om det är Olle själv. Genom att förlja hans utvecklign motorisk, så kommer han visa oss vad han behöver hjälp med.

Vår uppgift är att ge honom de bästa förutsättningar för att han ska kunna utvecklas så bra som möjligt. Det gäller mycket motorik-träning, men även mycket stimulans genom kommunikation, emotionellt och samspel. Det kanske låter som om  " ja men de gör väl alla föräldra, stimulerar sina barn". Ja de kan jag hålla med om, MEN....de flesta barn får också chansen att själv visa omvärlden vad de kan och vad de lär sig.

Med Olle får vi tänka flera steg före. Är det så att man ska kunna greppa saker när man är 4 månader, gäller det för oss att stimulera honom och hjälpa honom att klara det innan. Att ge honom de absolut bästa förutsättningarna för at tkunna klara den rörelsen. Så...vi tränar. Varje dag.

I slutändan kommer vi inte veta om det var för att vi tränade honom så mycket elle rom han skulle klarart det motoriska ändå. För mig spelar det inte någon roll hur de är. Huvudsaken är att Olle mår bra.

Det har och är en lång resa att få ett barn som man inte vet hur de ska gå för. Det vet man inte annars heller men här har vi ändå en förberedelse på vad som kanske kan komma. Olle kommer också ha en högre risk än andr att drabbas av epelepsi. Säskilt i de perioder då hjärnan växer.

När ett barn drabbas av en stoke, jobbar hjärnan lite annorlunda om man jämnför mot när en vuxen får en stroke. Jag har fått lära mig att barns hjärnor är väldigt plastiska. Det betyder att de är formbara. Om hjärnanr får en signal att "lyft höger arm" så går det en signal till det området i hjärnan som styr höger arm. Finns det då inget i det området som kan hjälpa signalen (för att det området är dött för Olle) så stannar inte signalen där, utan den letar vidare till ngåto annat ställe i hjärnan som kan hjälpa hande att lyfta sig. Hade jag fått en likande stroke, hade min signal stannat vid det döda området. Den hade inte letat vidare.

Vuxan stroke-patienter får fysiskt träna upp sig. Gneom sjukgymnastik och upprepningar, upprepningar. Vi får träna vår arm att lära sig en rörelse. Den rörelsen får sedan "nötas" in i hjärnarn.

Hos Olle blir det bådeock. Vi tränar honom fysiskt, samtidigt som hans hjärna är plastisk och tar nya vägar.

Vi går på regelbundna träffa roch återbesök på Ds och Astrid LIndgren. På Ds träffar vi läakr eoch sjukgymnast. På AL träffar vi en arbetsterapeut. Vi är även med i ett forskningsprojekt som studerar stroke-patienter (barn)
Olle blir videofilamd och får göra en massa fysiska tester.

Hittills har allt sett bra ut. Man har inte kunnat se några motoriska skillnader mellan höger och vänster sida. Men samtidigt är han fortfarnade så liten. Bara 4 1/2 månad. Men vi hoppas på det bästa för honom, såklart. HAn har fått sluta med sin krampmedicin och han mår så bra.

Vi har blivit tillsagada att inte behandla honom annorlunda eller extra varsamt. Han ska vara som vilken annan bebis som helst. Men hur lätt är det?

Vi tar alla till oss våra barn olika. En del älskar man snabbt andra tar det tid innan kärleken tar vid och blir stor och stark. Vi känner för det mesta en stor omvårdnad och en stor beskyddarinstinkt över våra barn från första stund. Vi blir som vaksamma varghonor över våra små. Vi har stenkoll över hur våra barn uppträder.

Jag vet inte hur ni som har fler barn känner. För mig är det i alla fall skillnad. Sen är man ju tryggare som andragångsförälder och inte lika "ny" som förälder. Men de är olika ändå med Olle och Ville.

Olle kom in i våra liv och allt belv annorlunda. Jag har förändrars som människa. Mer nu än när jag blev förälder första gången. Olle har lärt redan lärt mig mer om livet än vad jag visste innan. På gott och ont. Ibland önskar man att det inte var så. Men jag vill ändå inte ha de ogjort. Jag tror att allt detta har gjort mig till en bättre människa. Å är de inte det man vill? Att utvecklas och lära sig mer om livet så länge man lever?

Jag har länge trott på frasen" Det är inte hur man har det utan hur man tar det". Men det är först nu som det har blivit verkligt på ett nytt sätt för mig. Så tack Olle för att du kom just till oss och lärde mig så mycket!

En av mina allra bästa vänner sade under sjuhustiden: "Olle är en kämpe - han är kämparnas konung. Och han kommer klara detta och ni kommer klara detta. Det är jag säker på"

Det tror jag med. =)