Miraklet - Vår Kämparnas konung Olle
Ska göra ett sista inlägg i denna blogg.
Å det kommer att handla om vår Olle. Som för övrigt var anledningen till att bloggen uppstod.
Tycker därför det passar bra att avsluta den med ett sista inlägg om Olle.
Det är många som har följt vår resa med Olle. Den är inte på något sätt slut(han är 13 månader nu). Men den har nått ett viktigt delmål och något som jag gärna delar med er som läser detta.
Som jag berättat förut så går vi på kontroller på DS och KS med jämna mellanrum. Förra veckan var det dax igen.
Först ut var det KS och Astrid L barnsjukhus. Olle skulle till sin arbetsterapeut. Denna har han fått via det forskningprojekt som vi är med i. Det var sambon som åkte denna gång. Allt flöt på bra och han fick göra lite olika grejer + filmning. Efteråt så säger arbetsterapeuten att : Det här är sista gången vi ses! Allt är så bra och han har ingen sidskillnad mellan händernas rörelser. Voila!!!!
På onsdagen var det så dax för DS och sjukgymnast och läkarbesök. Vi åkte båda för det är alltid en anspänning att besöka Ds då de väcker många smärtsamma minnen.
Olle rocka loss inne i rummet och visade upp hela sitt register. Han småsprang, sparkade på en boll, kastade boll, plockade småsaker med pincettgrepp - you name it!!
Läkaren - Alexander, frågade lite hur allt var och så. Vi berättad eom att allt går bra och allt känns lugnt och fint.
Då säger han: Ja men då avslutar vi. Jag tror att han menar för dagen......men förstår sedan att han menar för gott!
Va!! Ska vi inte fortsätta gå här tills han börjar skolan?
Alexander säger att han inte tycker det är nödvändigt längre. Olle har i dagsläget ingen sidskillnad och allt fungerar så bra så hans prognos kan inte bli bättre. De ser ingen anledning för oss att komma på återbesök. Självklart kan vi alltid höra av oss om vi undrar något men de tänker inte kalla oss längre.
va?!?!?!?
Världen blir inte som man tänkt sig. Ibland blir världen så himla mycket bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om.
Glädjechockad över hur livet blir och blev igen! En ny väg att vandra med Olle. En utan kontroller. Så de kan gå. Alldeles alldeles underbart.
Kärlek - respekt och ödmjukhet inför allt vad livet ger och vad det tar.
Å så förundran över hur Olles fantastiska plastiska hjärna har jobbat!!
Respekt Olle
Från den tuffa start du fick har jag älskat dig villkorslöst.
Idag och framåt ska jag fortsätta älska dig precis lika mycket.
Från nu ända in i evigheten
Tack för att du kom till oss Olle!!!
Din stolta mamma
Å det kommer att handla om vår Olle. Som för övrigt var anledningen till att bloggen uppstod.
Tycker därför det passar bra att avsluta den med ett sista inlägg om Olle.
Det är många som har följt vår resa med Olle. Den är inte på något sätt slut(han är 13 månader nu). Men den har nått ett viktigt delmål och något som jag gärna delar med er som läser detta.
Som jag berättat förut så går vi på kontroller på DS och KS med jämna mellanrum. Förra veckan var det dax igen.
Först ut var det KS och Astrid L barnsjukhus. Olle skulle till sin arbetsterapeut. Denna har han fått via det forskningprojekt som vi är med i. Det var sambon som åkte denna gång. Allt flöt på bra och han fick göra lite olika grejer + filmning. Efteråt så säger arbetsterapeuten att : Det här är sista gången vi ses! Allt är så bra och han har ingen sidskillnad mellan händernas rörelser. Voila!!!!
På onsdagen var det så dax för DS och sjukgymnast och läkarbesök. Vi åkte båda för det är alltid en anspänning att besöka Ds då de väcker många smärtsamma minnen.
Olle rocka loss inne i rummet och visade upp hela sitt register. Han småsprang, sparkade på en boll, kastade boll, plockade småsaker med pincettgrepp - you name it!!
Läkaren - Alexander, frågade lite hur allt var och så. Vi berättad eom att allt går bra och allt känns lugnt och fint.
Då säger han: Ja men då avslutar vi. Jag tror att han menar för dagen......men förstår sedan att han menar för gott!
Va!! Ska vi inte fortsätta gå här tills han börjar skolan?
Alexander säger att han inte tycker det är nödvändigt längre. Olle har i dagsläget ingen sidskillnad och allt fungerar så bra så hans prognos kan inte bli bättre. De ser ingen anledning för oss att komma på återbesök. Självklart kan vi alltid höra av oss om vi undrar något men de tänker inte kalla oss längre.
va?!?!?!?
Världen blir inte som man tänkt sig. Ibland blir världen så himla mycket bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om.
Glädjechockad över hur livet blir och blev igen! En ny väg att vandra med Olle. En utan kontroller. Så de kan gå. Alldeles alldeles underbart.
Kärlek - respekt och ödmjukhet inför allt vad livet ger och vad det tar.
Å så förundran över hur Olles fantastiska plastiska hjärna har jobbat!!
Respekt Olle
Från den tuffa start du fick har jag älskat dig villkorslöst.
Idag och framåt ska jag fortsätta älska dig precis lika mycket.
Från nu ända in i evigheten
Tack för att du kom till oss Olle!!!
Din stolta mamma
