Bullninjan

Nästa morgon (efter ett fåtal sömnlösa timmar) gick vi upp och sedan ner tilll avd 20.
Olle sov. Det skulle visa sig att han skulle sova i stort sett hela tiden de närmaste dagarna. Han hade fått en så stor startdos av krampmedicinen, så det gjorde honom trött. Det gjorde också att han inte kunde ammas, utan fick sondmatas.

Vi fick lära oss hur man gjorde: Först ta en ny spruta och koppla i den i slangen som var fäst vid hans näsa. Sedan dra upp lite magsaft (för att kolla att han inte hade så mycket luft i magen) Sedan försiktigt och under en viss tid ge honom mat. Vi lade honom vid vårat bröst och i ammninsställning och gav honom sedan maten. Mycket märklig situation, men som efter ett par gånger gick bra.

Jag började få panik att jag inte skulle kunna amma honom. Så jag fick samtidigt börja pumpa ut mjöl och ställa i kylen. På så sätt kunde vi sondmata honom med min egna mjölk. Vi tog inga kort på detta och på Olle de första dagarna på avd 20. Vi var så uppfyllda med att bara klara dagen. Men jag minns så tydligt hur makabert jag tyckte det var att sitta vid en maskin och simultanpumpa båda sina bröst med en maskin.

Jag var ju inte den enda som gjorde detta, utan där gick vi mammor i korridoren på avd 20, utan barn med med gula ammningspumpar i handen. Vi tvättade och spritade våra händer, vi gick med våra pumpar, vi spritade våra pumpar och vi tittade och höll i våra barn som för det mesta bara sov i sina små bäddar. Bäddar som var uppvärmda underifrån och som hade små sänghimlar av tyg så att varje liten bebis kunde ha de mörkt och privat i sin egen bädd.

Det är verkligen ett speciellt liv att var på en iv.avd på en neo avd. Ett liv som också är ett liv, men där inga vanliga rutiner gör sig gällda. Här lever man ettt liv mot klockan och jag kände mig hela tiden väldigt sårbar, naken och helt utelämnad och andra som visste bättre.
De visste bättre om mitt barn.

Efter en mängd olika prover och tester gjorde läkarna en magnetröntgen på Olle.

Då fick vi svaret: Olle hade under graviditeten drabbats av en stroke. Till en början visste de inte var den hade tagit och vilken skada den hade åverkat honom. Det var en stroke och de var ingent de kunde göra för att rädda de området i hjärnan där den hade tagit. Vår läkare Alexander lovade då mig att han inte skulle komma med mera obehagliga överraskningar ang Olle. Det löftet gav han mig i en korridor på Ds. Han levererade även stroke-beskedet till oss under tiden vi tog oss tillbaka från röntgen till avd 20.

Så här var det ett flertal gånger. Stora och svåra besked i en korridor och sedan barnmorskor och sjuksyrror som fick plocka upp spillrorna av oss på rummet. De var de som höll i oss när vi grät, de var de som försökte trösta oss, de var de som såg Olle och hjälpte oss se vår son och vilken kämpe han var. De var helt fantastiska.

Jag vill sända en extra fin tanke och all min godhet till Anki och Erika som under hela vår vistelse tog sig an oss. Vi hade inte fixat det utan er!!!

Eftersom vi inte fick ha mobilen på när vi var på avd 20, så hade vi svårt att hålla kontakt med omvärlden. Jag gjorde en sms-lista över mina närmaste vänner och skickade mass-sms för att uppdatera alla om hur de gick. Jag orkade inte ringa och prata med någon förutom min mamma och Ville.

Ville som jag saknade så att de lilla av mig som var helt gick även det i bitar.