Bullninjan

Tänkte försöka mig på att skriva ner vad som hände oss och framförallt Olle - vår lilla prins som idag är 4 1/2 månad. Vet inte om de går men ska göra ett försök. Tror att de kan var bra att göra för att få det på pränt. Sen har jag ju pratat om det miljontals gånger redan, men de är bara bra.

För så funkar jag. Att få prata om saker gör att det känns lättare. Inte kanske precis då man pratar om det, men efter att ha sagt det flera gånger så med tiden känns det inte lika plågsamt och sorgligt längre. Med tiden sjunker allting in och gör det lite lättare att bära. Hade någon sagt till mig för 4 månader sedan att jag skulle vara glad och nöjd idag, hade jag inte trott dem. Det kunde jag inte föreställa mig.

För så ledsen och trasig som jag blev av allting, har jag aldrig varit förut. Kanske har jag inte fått tillräckligt med prövningar i livet innan detta. Å då har jag inte gått sorglös genom livet. 

Men hur än livet ter sig, så tror jag att för många så är något utav de värsta man kan tänka sig; att de ska hända ens barn någonting. Vare de sig är innan graviditet, försök att få barn, under graviditet och sen när det lilla livet har sett dagens ljus. Vi oroar oss. Å de blir inte lättare med åren. Inte för mig i alla fall. Jag är nog ett litet oroshjärta.

Min graviditet med Olle var normal. Eftersom jag var över 35 år då jag blev gravid så fick jag erbjudandet om att göra lite extra tester, så som KUB. Det innebar att jag fick lämna blodprov och göra ett extra ultraljud i v. 10-12. Alla testresultat var bara bra. Alla de gånger jag gick hos barnmorskan, var bara bra. I slutet av v. 30 ramlade jag. Jag blev lite orolig till en början, men när jag kände hur Olle rörde sig i magen som vanligt, blev jag lugn. För säkerhets skull kollade jag med barnmorskan dagen därpå, men allt såg "bara bra ut".

I v. 35 fick jag muskelbristningar på magen. Det blev en tur till akuten och även en tur till Ds (Danderys sjukhus) för ultraljud och extra koller. Men allt så "bara bra ut". Allt som allt så gjorde vi 4 ultraljud under graviditeten.

Liksom med Ville så var Olle ett planerat kejsarsnitt. Jag var lite orolig att de skulle sätta igång tidiigare, men det gjorde det inte. Ville var på vårt sommarställe med mormor, farmor och farfar. Han hann komma hem dagen innan vi skulle in till Ds för snittet så vi fick krama honom lite extra. Därefter skulle han stanna med sin mormor hemma i vårt hus så länge vi var kvar på sjukhuset. Vilket skulle vara max 2 dagar. (trodde vi ja)

Tisdagmorgon den 21/7 2009 åkte vi in till Ds. Faster L och Farbror C var med i bilen eftersom de skulle in till Sthl för jobb. Praktist tyckte vi och så åkte de med i stället för att ta bussen.

Väl innen på Ds fick vi vårt rum på av. 17. Trevligt och snäll personal. Vi gick ganska snabbt ner till operation där vi bytte om och gjorde oss redo för snittet. Narkosläkaren gjorde ett bra jobb och min bedövning tog precis som den skulle. Jag mådde bra under hela operationen. Allt som allt tog det ca 35 minuter.

När Olle kom ut fick han komma upp på mitt bröst en liten stund. Allt kändes bara så härligt och underbart!!!
Min lilla kille hade äntligen kommit till oss! Å han var alldeles perfekt och alldeles underbar.

Efter en kort stund ville de ta honom till rummet bredvid för att kolla hans andning. Han hade lite kämpigt ett tag. De är ganska vanligt för snittade barn att få lite jobbigt med andningen. Men hans pappa var med hela tiden och efter en liten stund så var allt bara bra igen. Vi fick alla åka upp på "uppvaket". Efter någon timma där så kunde vi få komma upp på avd. 17 igen.

Jag var pigg!!! Mådde väldigt bra för att vara nyopererad. Sambon kunde knappt tro de var sant att jag var så mycket piggare denna gång, jämnfört med hur de var när Ville föddes.

Olle låg i min famn och vi bara myste. Då såg jag att hans lillfinger började rycka. Rytmiskt. När jag såg i vilken takt de ryckte, mindes jag att jag känt samma ryckiga sparkar när han låg i min mage. Jag blev lite orolig och frågade sambon. Rycken slutatde efter ca 20 sek. Efter en stund så började Olle rycka lite i sin höger stortå. Vi ringde på en barnmorska. Hon tyckte inte vi skulle oroa oss utan sa att " små bebisar har så omogna nervbanor att de rycket lite sådär ibland". Vi lugnade oss en smula. Men hos mig fanns det kvar.

Varför gjorde han sådär?



Fortsättning följer en annan dag. De är jobbigt att minnas och jag vill få det rätt. Det är viktigt att de blir rätt. Så de får ta lite tid att berätta detta.

Ha de gott!