Bullninjan

Vi blir kvar på Neonatalen. Vi får stanna hos Olle hela tiden, utom när de ska ta ryggmärgsprovet. Vet inte varför men antagligne för att de ser obehaglilgt ut.

Olle är så tapper hela tiden. Trots alla stick så håller han humöret och modet uppe. Istället för bedövning får han sockerlösning i munnen när de ska sticka honom. Det har visat sig att på små bebisar, är det den bästa smärtlindring som de kan få. Kom på mig själv att tänka att han också kommer utveckla en liten "sockertarm som mamma".

Jag vet inte vad klockan är men efter en tid så får Olle komma in på en iv-avdelning. Han får en egen liten specialsäng där han ligger med alla sina slangar och uppkopplad mot olika monitorer. sambon och jag får sitta vid honom. På hans rum ligger även tre andra små bebisar. Jag ser att de är väldigt små, men att deras föräldrar ser inte alls ledsna ut. Varför är de inte de? Sambon, T, och jag är helt förkrossade. Tårarna rinner och det känns brutalt att behöva visa upp sig för människor man inte känner och inte har en realtion till.

På detta rum arbetar hela tiden två st personal. En sjuksyrra och en barnmorska. De har plats för fyra bebisar. Om man ska gå in i rummet måste man tvätta händerna och sprita sig. Samma sak när man lämnar rummet. Hört om debatt om hygien på Neo-avdelningar. Måste säga att jag inte ser hur de som jobbar på av-20 på Ds skulle kunna vara med hygieniska. Så fort de tar i något av barnen inne på rummet, spritar de sig. Ska de ta upp ett barn i famnen, sätter de på sig ett speciellt förkläde/rock som ligger under just den bebisens säng. Så alla bebisar har ett eget bord men egen rock, handsprit, mm. De var otroligt noga med detta hela tiden.

Efter någon timma säger de åt oss att vi måste gå upp på av 17 och sova. Vadå sova!!!?? Men de är bestämda och tycker att vi måste tänka på oss själva och att vi ska orka. Då behöver vi sova.
Ni som känner mig vet att detta är som ett hån. Jag som har stora problem att sova i vanliga fall. Alltså kom igen...skulle jag kunna sova när mit tbarn ligger uppkopplad!!??

Vi går i alla fall upp till av 17. Eller nja.....jag åker rullstol. T är osäker på vägen dit och jag har nollkoll. T har berättat efteråt att jag inte funkade. Jag förskte gå och ta mig upp ur stolen och kollapsade. Grät, skrek och bara ....ja dog kändes det som. Kommer inte ihåg så mycket. Vet bara att vi kom upp och att jag la mig i sängen och att vi låg där båda och bara grät tills de var dax att gå upp och ner till av 20 igen.

Vi var på av 17 utom ett barn. Alla andra hade ett barn på sitt rum, utom vi. För vårat barn låg på av 20. Allt var fel och kändes fel. Alla ramar och allt jag kände till om verkligheten var borta. All trygghet, allt normalt, var borta. Mina tankar tänkte de mest förbjudna och de allra svartaste.