Avstämning på migränyogan
Igår hade vi det sista tillfället på min migränyoga. Det blir även en uppföljning i slutet av augusti för att se hur sommaren varit.
Så nu är jag "on my own". Klara att yoga utan peppning och guidning från ledaren. Jag ska verkligen göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag nu fått genom kursen men vet att det kommer bli tufft.
Jag är nämligen ingen ensamlirare utan mer en teamplayer i allt vad gäller träning och tävling. Såg på finalen av Mästarnas Mästare igår och slogs av detta då det var ett av samtalsämnena. Att det är skillnad på hur man tränat och tävlat under sina år som aktiv i olika idrotter. Jag har ALLTID tränat i lagidrotter. Fotboll, truppgymnastik och innebandy. Jag gillar att va en del av ett lag, i både med och motgång. Så...jag har lite svårt att träna själv.
Men det är lite lättare med yogan än andra former av träning. Yogan för mig blir mer mentalträning och mer av en "egen -tid -grej" Behöver dock hitta en balans så jag kan få in den fysiska träningen också. Det är svårt.
Svårt att prioritera tiden rätt. Att hitta bra vägar fram och mot balansen i livet. Att alla delar inte kan få lika stor plats men att de måste få någon sorts plats. För att må bra och för att känna lugn och harmoni.
Min yogalärare så sa bra igår. Att för många människor som börjar med yoga, så kör "all in" på det med. Hon menade att det inte är bra att ta saker till sin spets. Att driva nåt till det extrema. Varken åt ena eller andra hållet.
Särskilt inte för personer som oss där i hennes grupp. Som är högpresterare och gärna vill göra bäst i ifrån sig. Vi ska sträva för balans. Inte det extrema.
Himla bra sagt tyckte jag. Så...även fast jag verkligen fastnat för yoga och insett vikten av det för mig, så kommer jag aldrig klä mig i helvitt, yoga extremt, bli strikt vegeterian, inte dricka något med koffein och sitta timtals i meditation.
Det jag kommer göra, är att fortsätta försöka få in yogan i mitt dagliga liv, dricka mitt morgonkaffe, fortsätta baka smarriga bakverk, träna lite mer och vara ödmjukare inför att vi alla gör så gott vi kan i just det här ögonblicket.
Det lovar jag er.
Så nu är jag "on my own". Klara att yoga utan peppning och guidning från ledaren. Jag ska verkligen göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag nu fått genom kursen men vet att det kommer bli tufft.
Jag är nämligen ingen ensamlirare utan mer en teamplayer i allt vad gäller träning och tävling. Såg på finalen av Mästarnas Mästare igår och slogs av detta då det var ett av samtalsämnena. Att det är skillnad på hur man tränat och tävlat under sina år som aktiv i olika idrotter. Jag har ALLTID tränat i lagidrotter. Fotboll, truppgymnastik och innebandy. Jag gillar att va en del av ett lag, i både med och motgång. Så...jag har lite svårt att träna själv.
Men det är lite lättare med yogan än andra former av träning. Yogan för mig blir mer mentalträning och mer av en "egen -tid -grej" Behöver dock hitta en balans så jag kan få in den fysiska träningen också. Det är svårt.
Svårt att prioritera tiden rätt. Att hitta bra vägar fram och mot balansen i livet. Att alla delar inte kan få lika stor plats men att de måste få någon sorts plats. För att må bra och för att känna lugn och harmoni.
Min yogalärare så sa bra igår. Att för många människor som börjar med yoga, så kör "all in" på det med. Hon menade att det inte är bra att ta saker till sin spets. Att driva nåt till det extrema. Varken åt ena eller andra hållet.
Särskilt inte för personer som oss där i hennes grupp. Som är högpresterare och gärna vill göra bäst i ifrån sig. Vi ska sträva för balans. Inte det extrema.
Himla bra sagt tyckte jag. Så...även fast jag verkligen fastnat för yoga och insett vikten av det för mig, så kommer jag aldrig klä mig i helvitt, yoga extremt, bli strikt vegeterian, inte dricka något med koffein och sitta timtals i meditation.
Det jag kommer göra, är att fortsätta försöka få in yogan i mitt dagliga liv, dricka mitt morgonkaffe, fortsätta baka smarriga bakverk, träna lite mer och vara ödmjukare inför att vi alla gör så gott vi kan i just det här ögonblicket.
Det lovar jag er.
Kommentarer
Trackback
