Föräldrarollen
Vad innebär det att vara förälder? Finns det något sätt som är rätt?
Svaren på dess frågor skulle inte få utrymme på denna blogg. Men det är väldigt intressant att uppehålla sig vid ett tag.
För mig är en sak tydlig. Det är absolut inte samma sak andra gången man får barn, som första. Man är absolut inte på samma sätt. Så därför är det inte särskilt konstigt att syskon som växer upp i samma familj inte är särskilt lika. Skulle man be dem beskriva sin uppväxt i familjen, skulle man få totalt olika berättelser. Som olika liv kan man säga.
Var på en föreläsning om syskon och sin plats i syskonskaran. Hur det påverkar en som person senare i livet? Väldigt intressant. Det mesta stämde in på mig och sambon. Båda är äldst och alltså storebror respektive storesyster. Hur är man som mamma/pappa och hur väljer man yrke och position i livet? Allt stämde in.
Föreläsaren menade att äldsta syskon är mer ansvarstagande, mer allvarliga, mer ordningsamma än sina mindre syskon. Som minst i en syskonskara är man ofta mer äventyrlig, mer spontan och rebellisk.
Vi får se om det kommer stämma in på Ville och Olle.
Som förstagångs mamma var jag ganska orolig för honom, hade kolla på det mesta (hade jag inte det så skaffade jag mig koll), försökte ligga steget före och veta vilken fas han skulle komma in i så jag kunde ge honom det han behövde för att utvecklas så bra som möjligt, hård på rutiner (sov/mat tider), kollade upp minsta lilla grej, var på bvc ofta, gick i föräldragrupp, hade ”stam-kort” på familjecentret och öppna förskolan, fikade på stan med andra mammor som hade barn i samma ålder, gick på babysim, gick på rytmikgrupp mm mm.
Som andragångs mamma är jag mer spontan, inte hälften så orolig, fortfarande ganska noga med rutiner för mat och sov, fikar nästan aldrig på stan, har inte varit på familjecentret en enda gång, inte heller på öppna förskolan (bacill-härdarnas paradis), går på de träffar jag ska på bvc, träffar mest bara en eller två kompisar som är mina bästa vänner. Å då ses vi hemma hos varandra. Blir sällan upprörd när jag inte har koll för jag vet att det bara är en ”fas” som snart går över.
Så….visst vore det väldigt konstigt om Ville och Olle blir lika som individer bara för att de växer upp i samma familj. Jag har ju varit och är olika. Jag är så glad att jag fick bli lugn och trygg och avslappnad med Olle. Efter den start vi fick tillsammans så trodde jag den önskan skulle vara förbi. Att få bli lite coolare som mamma andra gången.
Men nu har jag kommit dit. Visst finns det ett rum i mitt hjärta där oron för framtiden ligger…..men den är inte värre eller större än den jag har för Ville.
Den oro och omtanke vi alla föräldrar får när våra barn kommer till världen. Beskyddande om helt sund.
